Vi lämnade Beachport och rullade utmed kusten till Mt Gambier. På vägen åkte vi förbi södra hemisfärens största vindkraftpark i Millicent. 136 vindkraftverk levererar en åttondel av South Australias all elektricitet. I Mt Gambier åkte vi förbi Blue lake som är en kratersjö. I November månad skiftar den färg från grå till gnistrande blå och skiftar sen under ett halvår så sakteliga tillbaka till grå. Därefter svängde vi av inåt landet och körde över gränsen till Victoria. Dags att dra fram klockan ytterliggare en halvtimme. Vädret varmt och kvavt, strax över 30 på termometern.
Vårt mål var Grampians national park. På vägen dit åkte vi igenom ett rejält oväder där regnet kom från sidan. Inget bra väder för vandring. Vi stannade till vid Visitor centre och frågade om väderleken och han tittade ut och sa att, ”ja det regnar ju”. På vägen igen började det dock skina upp och vi valde att göra Picaninny som första vandring. Luften hade nu lättats lite och det blev en skön vandring i shorts och t-shirt upp till toppen. Far som ännu inte sett någon känguru höll på att snubbla över en klippwallaby som satt och käkade på stigen. Utsikten över åkerlandskapet var fin och med kängurur i skogen och blommande växter fick vi oss en fin start på våra vandringar.
Därefter åkte vi mot Halls Gap. Vi hade fått tipset om Mt William, som är den högsta toppen i nationalparken, att man kunde köra upp nästan hela vägen till toppen. Så vi tog sats uppför en slingrig väg. Vägen gick hela vägen upp till toppen men en bom satte stopp för bilen så vi hoppade ur och började gå sista biten. Vi tänkte att vi kunde väl vända om vi får fin utsikt, behöver inte gå hela vägen. Det började dessutom bli sent på dagen. Första 500m gick rakt uppför en av de brantaste asfaltsvägarna jag någonsin gått. Sen började vägen slingra sig igen. Nyfikna vad som var efter nästa krök fortsatte vi. Brant som tusan men ju längre vi gick desto mer hägrade målet att nå toppen. Vädret var grått men sikten ändå klar. Rejäla vindpustar och kyligt men vad gjorde det när vi kunde se en makalös vy över hela Grampians från toppen som är 1167m hög. Och en telestation! 2km uppför, visserligen på asfalt, men ändock rejält kämpigt. Och sen nedför. Benen fick jobba 🙂
Halls Gap är en mysig liten vandrarby. Flertalet restauranger, pubar och caféer tillsammans med en väldans massa boende. I området finns mängder med vandringsleder, alltifrån 5 minuters till dagsturer. Och så kryllar det av kängurur. Vi verkade ha tur då många utav vägarna i parken varit avstängda (och fortfarande är) men igår så hade dom äntligen öppnat upp en av de viktigaste.
Vi satte klockan på 06:00 på morgonen. Vi vaknade upp till dånet av Tors vagn och slägga och väderutsikterna såg inte bra ut. Ungdomen bestämde sig ändå för att ge det ett försök så medan pensionärerna snarkade vidare preparerade jag vandringsgrejerna, hoppade in i bilen och körde upp till Sundial-parkeringen (som lyckligtvis var tillgänglig). Resan upp gick i hällregn men när jag drog i handbromsen lättade det. Jag promenerade ut till Lakeview lookout och lyckades få hyfsad utsikt över sjön och dalen nedanför.
Jag bestämde mig för att knata vidare till Pinnacles lookout med hopp om att molnen skulle vara med mig. När jag kom fram till den uppbyggda utsiktsplatsen var allt jag kunde se ett stort fluffigt vitt moln. Attans. Jag bestämde mig för att ge det 10 minuter men när väl tiden var ute så tog jag kameran och fotograferade mig själv framför den molndränkta utsiktsplatsen. När jag granskar kortet ser jag att det spruckit upp bakom mig. Jag klättrade ut igen och fick tre minuter mellan två moln då jag kunde se ut över den magnifika dalen och se att jag var rätt högt upp även idag 🙂 Totalt blev det 5 kilometer. Regnkläderna åkte av och på i den blöta terrängen. Tyvärr var utsikten inte den bästa pga molnen men det var skönt att komma ut i terrängen och röra på mig. Väl värt en tidig uppstigning ändå.
När jag kom tillbaka hade mor och far precis avverkat frukost. Vi packade in oss i bilen och åkte mot pensionärsvänliga vandringstigar. Vi började med Reeds lookout som gav en fin utsikt över den trädtäckta dalen på andra sidan bergsryggen. Därifrån utgick även vandringen The Balcony. En preparerad gångbana i en kilometer. Väl framme var molnen elaka mot oss och täckte tyvärr det mesta av utsikten. Platsen är iaf ganska känd och brukar förekomma på bild i broschyrer när man letar vandringsleder i Australien. Sen åkte vi till MacKenzie falls. En fin promenad genom grönskan ner till en utsikt över vattenfallet. Bortskämda som vi blivit den senaste tiden av allsköns utsikter och vattenfall så klassar vi detta mer som en trevlig bensträckare.
The Balcony:
På vägen tillbaka mot Halls Gap hade molnen bestämt sig för att lägga sig på vägen och vi fick smyga fram genom dimman.
Som med alla Australiens nationalparker så var Grampians hisnande vackert. Vädret var inte med oss men vi fick ändå uppleva dess höjdpunkter och dess potential. Väl värt ett besök!