Började morgonen med gå ner till stranden. Kände mig rätt pigg och kunde inte hålla mig från att hoppa i vattnet och brottas med jättevågorna. Körde lite bodysurfing och fick en rejäl saltsköljning av alla kroppsingångar ni kan tänka er.
Eftermiddagen slöade jag bort på hotellet innan jag gick ner till stranden igen för att kolla på solnedgången. Tyvärr var det rejält molnigt och av sol i hav blev intet. Men väl en sista Bintang. Hamnade vid Win’s lilla strandplats, fick en plaststol och en öl för 10 kronor. Det var en riktigt trevlig prick med god engelska och vi började samtala. Han jobbade alla dagar i veckan 9-19 förutom söndagar då han som god kristen gick i kyrkan med familjen på förmiddagen. För den lilla strandremsan fick han betala licens för att kunna hyra ut sina 20 solstolar och plats för kylväskor och några plaststolar. Han gillade sitt jobb. När vi satt där och småpratade och tittade ut över havets vågor samtidigt som det började skymma kom ett amerikanskt par förbi. Troy och (perfect ten) Sunny. Och ytterliggare en stund senare kom Win’s fru, eller chefen som han kallade henne. Så där satt vi, fem olika individer från olika delar av världen, och småpratade om tillvaron med vågornas mullrande och smågrabbarnas fotbollslek i bakgrunden. Det var med svårmod jag lämnade gruppen för att möta upp taxin till flygplatsen. Tror nog vi hade kunnat sitta där än…
På vägen till flygplatsen fick jag skjuts av en nyfiken balines. Det blev återigen ett trevligt småpratande. Han var hindu och gillade inte islam för att de bombar. Bin Ladin var ond. Han var yngste son i familjen och bodde hemma och tog hand om sina föräldrar. Vi garvade åt att vi både var singlar och letade efter kärleken.
Lite ledsamt är det att lämna Bali. Jag har trivts utmärkt här och åker gärna så snart som möjligt tillbaka!
PS. Just det, har iaf lärt mig ett nytt indonesiskt ord, ”enak”. Det betyder nåt i stil med ”det smakar mkt bra”.