Dags att fortsätta turen ner mot Perth. Första målet är Karijini National Park. Det är två dagars motorväg dit och enligt guideboken en av de tråkigaste vägavsnitten i hela Australien. De få gånger jag tittade ut genom rutan såg det likadant ut, halvhöga buskar och träd utmed en raksträcka.
Lite nytt folk på bussen. Järngänget SJ, Mark, Pinkie och Anna är fortfarande med men tyvärr har vi tappat Johan och Brett i Broome. De nya verkar sjyssta men de gamla vännerna är ju oersättliga. Backpackerlivets baksida. Jag träffar iaf Johan igen om en månad i Sydney, ser fram emot det då vi återigen har haft en fantastisk semesterresa ihop. Bra resesällskap helt enkelt. Som vanligt kryllar det av tjejer på bussen även denna gången, fyra killar och tio tjejer. Inte mig emot, om inte annat så är det ingen kö till toan när vi har kisspaus 🙂
Vi gjorde ett kort stopp vid 80 mile beach för att kolla på snäckor, maneter och för att fotografera den vidsträckta stranden. Tycker ändå att Cable Beach var betydligt finare så vi åkte snart vidare och kom tidigt fram till Pardoo station där vi nu övernattar.
De har en liten pool men inte mkt i övrigt att erbjuda så jag, Mark och tysken Johannes snörade på oss löparskorna och gav oss ut i hettan. Tio kilometer blev det och det var vackert, hett, blåsigt och dammigt. Det var riktigt läckert när vi skrämde korna på vägen som satte fart på bena över den sandiga slätten så det röda dammet yrde i solnedgången. Klart värt löparturen. Sen belönade jag mig med en omgång yoga i dagens sista solstrålar.