Är på väg till Adelaide via världens näst längsta jänvägssträcka (efter transibiriska järnvägen). Sträckan Perth – Sydney är 4350km. Just i denna stund befinner jag mig på världens längsta raksträcka, 478km! (Tar man motorvägen Eyre Higway kan man köra i 178km rakt fram.) Utanför fönstret finns ingenting… Vi passerar Nullarbor plains vilket på knagglig latin betyder ”inga träd”. Min resa till Adelaide tar 36 timmar och passerar två tidzoner. För att ta sig landvägen från Western Australia till övriga kontinenten måste man antingen passera Kimberly, Great Sandy Desert, Great Victoria Desert eller Nullarbor plain varav inget av dom är några gästvänliga alternativ.
Efter en glad genomgång av faciliteter och säkerhet rullade vi ut på första delsträckan som gick genom vetefälten öster om Perth. Klockan åtta justerade vi tågtiden 1h framåt. Kl 23:40 (tågtid) kom vi fram till Kalgoorlie och fick (betala dyrt för) en nattlig sightseeingtur genom staden och dess fascinerande guldgrävarhistoria. 1893 registrerade Paddy Hannan sin inmutning och tre dagar senare var det 700 personer i området som letade efter guldklimpar. Som mest var det över 100000 personer som sökte lyckan men idag är många av städerna helt tomma. Kalgoorlie är en av städerna som finns kvar och har idag ca 30000 invånare och sägs ha flest miljonärer per capita i Australien. En busschaufför körde runt oss i stan och berättade stort och smått om det mesta. Gatorna är extremt breda för att transporterna förr skedde med kameler. En kamel kan inte backa och svänger man för tvärt hoppar höftkulan ur led så stor svängradie behövdes. Huvudgatan heter Hannan street och huvudleden Goldrush Highway. De gamla guldgrävartraditionerna lever kvar. Spelhålor, bordeller, bensinmack med kvinnlig lättklädd service och så kallade ”skimpy bars” existerar fortfarande. En skimpy är en servitris med minimal beklädnad. De hade nakna servitriser men hälsomyndigheten ryckte in… då provade dom att vira in tjejerna i gladpack… De tjänar inte mer än 30$ i timmen men drar istället in hundratals dollar i dricks. Bordellerna är lagliga och ligger tom på samma gata som polisstationen. En av bordellerna har en guidad tur där man får höra allsköns olika historier om livet på en bordell. Favoritspelet är two-up. Man satsar stora summor på vilket sida myntet ska landa.
Det om livet i Kalgoorlie. Nu till varför stan fortfarande lever. Australien är världens tredje största guldproducent. Sen Paddys dagar har området levererat 50 miljoner ounces av guld. Under hela området finns 3000 km tunnel för guldgrävning. Titt som tätt får invånarna brev hem som förvarnar om sprängningar under deras hus. Många av guldgrävarna flyger in och vanligast är att man jobbar 3 veckor och är ledig en. Grävandet har effektiviserats oerhört sen Paddys dagar och vi fick under turen göra ett besök till ”the super pit”. En av världens största öppna guldgruvor. Affärsmannen Alan Bond (som kräver ett eget kapitel) började under 1980-talet köpa upp alla små guldgrävare för att under ett stort bolag kunna effektivisera och utvinna hela den guldåder som finns under Kalgoorlie. Idag har tre förorter försvunnit och när gropen är utvunnen räknar de med ett hål på 5×2,5km med ett djup på 700m. Vi fick titta ner i det mörka hålet och bevittna nattskiftet. 240 dumpers till en kostnad på 4,2$ miljoner styck är i bruk. Bara däcken kostar 30000$ styck och måste bytas var sjätte månad. Ett lass tar 240 ton, 4 skopor från lastarna tar 90 sekunder och resan ner och upp ur gropen tar 90 minuter. I varje ton finns det ~2 gram guld. Företrädesvis väljer företaget kvinnliga förare då de vårdar bilarna bättre. En rookie på jobbet kan göra 85000$ första året. Med detta i kunskapsbanken vore det intressant att besöka våra egna gruvor uppe i norr för att få ett perspektiv på denna enorma gruvdrift.
Vi har nu även rullat förbi gränsen till South Australia! Vi fick justera klockorna 1 1/2h igen och det blev plötsligt lunchdags och magen börjar kurra 🙂 Vi har även passerat Forrest, ett flygfält där vi fyllt på resurser. Två personer bor där och det ironiska namnet i dessa kvarter kommer från en f.d. premiärminister. Nästa stopp blev Cook som också det är uppkallat efter en f.d. premiärminister. Här bor det hela 4 personer! Kriminaliteten är noll. Byn är smått förfallen med skola och idrottsanläggningar i nedbrutet tillstånd. Temperaturen 37 grader och en förfärligt massa flugor som söker sig in i varje kroppshåla ni kan tänka er. Det var ändå värt ett stopp att få se denna omgivning. Jag fick även en liten överblick om vilka det är som åker med på tåget. Inte många backpackers. Priset är väl tilltaget även om jag åker i sittvagnen så det är betydligt billigare att flyga. Så de flesta av passagerarna är pensionärer. Själv spenderar jag mesta tiden i loungen, som endast är för sittpassagerarna och givetvis kostar extra, där jag har ström till min elektronik. Och där passerade ännu ett godståg, 95 vagnar där några hade dubbla containrar stapplade.
Ankom Adelaide tidigt på tisdag morgon, vid åttatiden. Lämnade Perth i söndags vid tolvtiden och har justerat klockan 2 1/2h framåt. Lite mör i kroppen efter två nätter i en stol. Men hade gott om benutrymme och en vänlig kvinna bredvid som höll sig på sin sida så inte så obekvämt ändå. Resan var lång men fascinerande. Räknar man in två nätters boende och flygkostnad så blev det inte jättemkt dyrare ändå, resan i sig är ju en del av upplevelsen också. Landskapet utanför fönstret ödsligt men vackert gav tid för filosoferande… och en halv säsong av serien The Event på min IPad 🙂
Kalgoorlie:
Gränsen till South Australia:
Cook:
