Sitter på bussen tillbaka till Alice Springs. Har precis haft ett lunchbreak innehållandes ett dopp i poolen.
Resan från Alice Springs började tidigt på morgonen vid sex tiden. Ca 50 mil på raka vägar rakt ut i ingenstans. Några småstopp på vägen i form av kamelfarm (bara i området där vi befann oss fanns det 200000 kameler, såg tom en del road kills) och nån bensinmack, sova lite däremellan, vakna upp och se att vägen fortfarande är rak.
Men så, vid lunchtid, började man ana en skugga bli större och större vid horisonten. Uluru!
Vi stannade till vid nattens camp precis utanför nationalparken för lunch och började då lära känna gruppens deltagare. Ett brittiskt par, två holländskor, en från Schweiz, en från Japan, tre tyskor och ett svenskt par från Säffle (nu vet jag inte bara allt om Ulurubutan även hur norsk gränshandel fungerar) förutom mig och guiden Melissa. En salig blandning som först gav sig ut mot Kata Tjuta. Kata Tjuta skulle man kunna beskriva som flertalet jättestora stenhögar. Stenarna är dock sammansmältade så de är som bergsmassiv över 550m höga (200m högre än Uluru), mitt ute i Outback. Där gjorde vi en vandring och fick en genomgång av Melissa om geologin i området som tydligen formats av en istid för sisådär 400 miljoner år sedan.
Därefter åkte vi till utsiktsplatsen för solnedgången över Uluru. Lite champagne dukades fram och vi njöt av de sista solstrålarna. Vackert var det att se den skiftande färgen i bergmassivet. Sedan blev det middag, en stunds konverserande om aboriginerna med guiden och en tidig sänggång i de stationära tälten.
För på morgonen gällde det att hinna före solen till Uluru. Uppstigning vid fyra och kamerorna redo strax efter kl sex för att se solens första strålar nudda vid den röda monoliten. Till skillnad från Kata Tjuta är det bara en enda stor sten, därav kallas den för monolit. Tydligen är den bara toppen på ett isberg. Fråga mig inte hur men de vertikala ränder man ser har en gång i tiden varit horisontella, som ett skifferlager. Tydligen så har Uluru tippat över 90 grader (inte på en dag dock, berget är ju trots allt 400 miljoner år) och därför fått så annorlunda strukturer. Medans morgonen fortfarande var sval så promenerade vi sedan runt hela den röda (järnrika) kolossen. Det var en mäktig och imponerande promenad som mätte ~10km totalt.
Hela nationalparken och speciellt Uluru präglas av aboriginsk historia. Det finns grottmålningar kvar och överallt talas det om Tjukurpa, hur man lever och lär som aborigin. Väldigt lite finns skriftligt kring aboriginernas lära, det förs över muntligen från far/mor-föräldrarna till barnbarnen. Endast om man uppnått en viss nivå får man lära sig nästa. Västerlänningar är inte en del av de som får historierna berättade för sig och det som finns nedtecknat och på muséerna är endast på ett barns nivå.
Själv tror jag att vi har mycket att lära av dom. Tex hur man utnyttjar en plats resurser för att vid senare tid när platsen återhämtat sig återkomma och fortfarande ha tillgång till resurserna. Ett hållbart samhälle helt enkelt.
Runt Uluru finns flertalet heliga platser. Om man fotograferar dessa kan man åka på $5000 AUD i böter ~35000 kronor. Platserna betyder än idag väldigt mycket för de aboriginer som bor i området. Dock så får man klättra upp på berget trots att de inte vill det. Regeringen är rädd att turisterna skulle utebli om de stänger ”stigen”. Säkerhetsmässigt är det inte heller bra att klättra upp där. 35 personer har dött på berget av att antingen blåst ner, fått hjärtinfarkt i värmen eller helt enkelt gjort bort sig. Om aboriginerna behöver den för ceremoni kan den dock stängas ett par dagar, tex om nån viktig person har gått bort. Trots detta väljer väldigt många av de 500000 besökarna årligen att bestiga berget. Ingen av oss gjorde det dock.
Andra intressanta ting är att man inte får fotografera eller avbilda en aborigin. Tecknet för en person är avtrycket som blir när en människa sitter ner med utsträckta ben, som en U.
Personer som plockat med sig material från parken/berget drabbas av otur och det finns en ”sorry book” med historier där folk skickat tillbaka grejerna med en berättelse om vilken olycka de varit med om.
Aboriginernas största prioritet är familjen. Låter ju vettigt kan tyckas men det gör att de har svårt att komma in i det västerländska samhället. Man har ingen aning om när de dyker upp eller går, de lullar runt i sin takt som det behagar dom och familjen bäst. Därmed svårt att behålla ett regelbundet jobb.
Nationalparken leasas just nu från aboriginerna utav regeringen i 99 år (med start nån gång på 80-talet). Den drivs tillsammans med de aboriginska samhällena som ligger kring parken.
Vi fick en kort promenad vid berget tillsammans med en aborigin. Hon hade tolk med sig och det kändes tyvärr lite turistisk även om de berättelserna vi fick höra var intressanta. Sen satte vi oss på bussen för ytterliggare några timmars färd vidare ut i det okända.
En bussig sovstund senare var vi framme vid Kings creek. Denna gången vid en mindre camping och vi var nästan själva. Jag bestämde mig för att sova under bar himmel i en sk ”swag”, en form av madrass. Så där bäddade jag ner mig under en magisk stjärnhimmel. Månen lyste stark och luften var nästan för varm för en sovsäck.
Upp tidigt idag igen. Vaknade före fem, ingen måne men väl fortfarande hela vintergatan ovanför mig. Vi ville komma upp medan det fortfarande var svalt. Idag stod Kings Canyon på schemat. En vacker och utmanande promenad genom landskap som mäter sig med Grand Canyon i staterna. Många kodak-moments men antagligen blev det inga bra kort som kan förmedla den känsla över de branta stupen vi vandrade utmed. 6km på två timmar blev det med ett antal foto- och informationsstopp. Väl tillbaka började värmen trycka på, det ryktades om 33 grader. Skönt då att avsluta strapatserna i ”red centre” med ett dopp i en pool 🙂