Jag hade visst glömt bort hur det är att bo i tropiskt klimat. Här gäller det att ta det lugnt, att sävligt förflytta sig och ständigt dricka en massa vatten. Rapporterna säger 39 grader. Lägg därtill fuktigheten. Det räcker att stå still utomhus för att känna svettdropparna kittla en på magen. Så efter att tagit en snabbkik på ett museeum beslutade jag mig för att gå, eller snarare sävligt förflytta mig, ner till hamnen och badlagunen. Förbannat skönt. Somnade sen i skuggan av en palm med en svalkande havsbris och guideboken som huvudkudde 🙂
Vaknade upp och insåg att jag inte hade nån solkräm, do’h. Får hoppas de tropiska dismolnen och palmernas blad skyddar. Tog mig en promenad utmed kustlinjen och tänkte att Darwin är en rätt trevlig stad.
Staden är ”huvudstad” för Northern Territory. Drygt hälften av delstatens 200000+ invånare som bor här (knappt 30000 i Alice Springs och ~10000 i Katherine) och lämnar därmed inte så mkt folk i övrigt att placera ut i delstatens avlägsna hörn. Namnet kommer från Charles Darwin vars kompis var den första att försöka bygga en stad här. Det gick dock inte så lätt. Tropisk klimat, oväder, livsfarliga djur (tex saltvattenskrokodilen är inte ovanlig i hamnen även idag, den dödliga kubmaneten, världens farligaste ormar) dålig jordbruksmark mm gjorde det tufft. Hur någon överhuvudtaget skulle vilja bo under dessa premisser kan man ju fundera över.
Darwin har genom modern tid drabbats av två stora katastrofer. Dels japanernas bombningar under andra världskriget som startade i början av 1942 och dels den tropiska stormen Tracy 1974. Under den första hade många av stadens civila invånare iaf hunnit evakueras. 243 människor dog under de två år bombräderna förekom. Under den andra, som inträffade under julhelgen 1974, så trodde invånarna att det inte var så farligt trots varningar, stormar är ju ganska vanligt förekommande. Var ju roligare att fira jul än att evakueras. Tracy svepte in över staden och när flygplatsens vindmätare pajade vid 60 sekundmeter så var stormen så hård att endast 3% av stadens byggnader klarade sig ifrån skador. Vad än värre var att när invånarna trodde att stormen var över gick de ut på gatan för att se omfattningen av skadorna. Det var bara det att de då befann sig i stormens öga och några minuter senare kom samma vindstyrkor igen och när dagen grydde så hade 66 personer omkommit. Det är fortfarande den värsta naturkatastrofen i Australiens historia.
Husen idag är cyklonsäkrade och staden växer. Den militära närvaron finns kvar men är inte lika framträdande som de senaste århundraden. Framförallt är det naturresurser och turism som skapar jobb. Bauxit, guld och gas är stora exportvaror. På planet från Bali träffade jag på ett par som jobbade i en urangruva. Turisterna lockas av nationalparkerna Kakadu, Katherine, Litchfield mm. Den lömska och farliga saltvattenskrokodilen är ett starkt varumärke. Huvudgatan Mitchell St kantas av restauranger, pubar och kaféer och där är det hålligång alla dagar i veckan. Medelåldern i stan sägs ligga kring 28 där många jobbar kring att hålla nattlivet igång.
Måste återigen nämna aboriginerna. De finns även här men inte i samma utsträckning som i Alice Springs. Fick i efterhand höra att aboriginerna inte tvekar att ge sig på turister där. Inga vita gick på gatorna efter mörkrets inbrott, som är vid halv sju på kvällen. Skillnad då på Darwin där det var fullt hålligång. Fick iof igår se en kvinna i sin ilska slita av sig sina kläder för att puckla på en aboriginsk man hon inte gillade. Australiensarna bara ryckte på axlarna, vardagsmat liksom. De snarare garvade åt underhållningen. Men som turist är det både obehagligt och sorgligt att bevittna denna alienisering som blivit av aboriginerna i städerna. Så här illa trodde jag inte att det var.
Det positiva måste sägas, är de reservat som skapats. Uluru är ett sådant där flera ”communities” kan leva som de vill (och förbjuda alkohol). Även Arnhem land nordöst om Darwin är ett positivt exempel. Det är ett gigantisk landområde där det fortfarande finns outforskad mark, iaf av den vite mannen…
Om några timmar dyker Johan upp och jag får då för första gången sällskap av någon jag känner på resan. Ska bli kul. Tidigt imorgon hoppar vi på bussen till Kakadu för att leta efter ”salties” 🙂