Är inte riktigt hemma än, sitter på flygplanet. Men har gott om tid att skriva av mig, närmare bestämt tio timmar Fiji – Hong Kong, tio timmar Hong Kong, tio timmar Hong Kong – Doha och tio timmar Doha – Stockholm. Om man grävde ett hål rakt genom Jorden från Sverige skulle man nog hamna i trakterna av Fiji.
Idén om att genomföra denna resa har funnits i mitt huvud i många år och det var en skön känsla att äntligen få komma iväg. På hemmaplan fick jag mycket beröm för mitt beslut och en massa ”å det är ju nåt man bara drömmer om att göra”-kommentarer. Jag har förmånen att ha en bra arbetsgivare som gav mig lite extra ledigt (mestadels av resan var ändå semester). Annars hade jag som stunden såg ut då valt att stå utan jobb under denna tiden, jag ville verkligen komma iväg och resa igen. Men även om ni TROR att ni har en arbetsgivare som inte skulle tillåta er att vara iväg, har ni frågat? Vad gäller att få ner kostnaderna på hemmaplan under resans tid var det väldigt lätt, så länge man är ute i hyfsat god tid (abonnemang mm brukar ha lång uppsägningstid). Så alla kostnader jag lagt ut under mina fyra månaders resande har enbart varit på själva resan. Så från att ha lämnat alla drömmare bakom mig mötte jag nu (förutom lokala invånare) enbart människor som tagit just detta beslut, att ge sig ut och se världen. Alltifrån surfare som spenderar sina sista slantar på nya brädor, nomader som hoppar från stad till stad där de jobbar för att ta sig till nästa stad till immigranter som valt att bygga ett nytt liv på andra sidan klotet. Alla med historier om viljan och modet att genomföra drömmar och ta sig an utmaningar. Har inte träffat på en endaste en som ångrat sig.
Jag kommer definitivt att göra om detta, att ge mig själv små minipensioner likt denna då och då även i framtiden. Varför vänta till pensionen när det är nu jag kännare mig frisk, stark och hungrig på livet? Den tiden vill jag inte lägga på något kontor 40+ timmar i veckan (även om jag gillar mitt jobb). Jag har under de senaste året haft tre personer i min närvaro som i samma ålder som mig tragisk omkommit. Vem vet när dagen är slut? Det finns alldeles för mycket att se och lära där ute för att vänta tills det kommer en bättre dag att börja genomföra det jag drömmer om. Eller som hälsingeborna på midsommar säger, ”Varför klaga på dåligt väder, en vacker dag går det åt helsike i alla fall”.
Vad har varit det bästa med resan då? Jag såg framför mig innan jag åkte att det skulle vara de fantastiska platser jag skulle få uppleva. Visst har de satt ett avtryck i mitt minne och förhoppningsvis någotsånär bra i min kamera. Platser som Padang Padang, Uluwatu och Gili Islands på Bali, Uluru, Kakadu, Bungle Bungle och hela Kimberly regionen, Ningaloo Reef, Karajini, the Gap i Albany, Bluff Knoll, Indian Pacific Railway, Great Ocean Road, Wilsons Promontory, Sydney Harbour och Fiji-öarna och mer därtill har alla givit mig insikt om hur fantastisk vacker och betagande vår planet är. Men det som påverkat mig mest under resan är alla de möten med människor jag fått. Från flygstolsgrannar till volleybollspelande Fijianer, bästa vännerna i Sydney till nyfunna reskamrater. Platserna jag besökt hade inte varit desamma om inte dessa personer varit med. Många undrar varför jag reste själv (vilket jag gjort en hel del i mina dagar). Nu har jag ändå haft resesällskap med Johan, Richard, mor och far två tredjedelar av resan men när man reser själv så söker man sig till andra personer och man får kontakt med lokala invånare och andra resenärer som man annars inte får på samma sätt när man är flera. Och det är många som reser ensamma där ute, så var inte rädd för att ta steget ut om ni inte har resesällskap. Med ett öppet sinne och vanligt vett kommer man långt och så upptäcker man genast hur mycket intressant det finns att lära sig. Iaf för mig så är resande en form av lärande oavsett om det är platsen man är på eller medresenärernas historia som berättas.
~18700km Australien + Bali + Fiji:
Visa Breakaway på en större karta
Vad händer när jag kommer hem då? Post travel depression? Jag tror inte det. Jag har en hel lista med idéer och tankar som jag vill genomföra. Ut och resa med en gång? Nä, det ska faktiskt bli skönt att landa hemma ett tag. Slippa leva i en ryggsäck och slippa jobbiga farväl. Men visst finns det ett frö inför nästa resmål. När jag möter andra resenärer och får höra om platser de varit på eller var de kommer ifrån så blir jag ju onekligen sugen på att se mera. Denna resan ska smältas först och denna gången SKA jag få ordning på alla de fotografier, filmer, musik mm som jag har med mig hem. Minnen som påminner mig om att drömmar faktiskt kan genomföras och upplevas!
Tack alla ni som följt mig på bloggen! Jag har faktiskt ingen aning om hur många ni är men jag har förstått att det har varit tät trafik här emellanåt. Jätteroligt! Jag har planer på att utveckla denna resebetraktelse och även lägga till min förra resa Down Under. Så har ni tips eller på annat vis någon kommentar på något ni vill att jag ska lägga till / ta bort så hör gärna av er. Dagarna på min resa är nu till ända och därmed är detta det sista inlägget i min resedagbok. Det är mina personliga tankar, känslor och minnen som har skrivits ner och jag hoppas att jag genom denna resebetraktelse inspirerat er till att också genomföra era drömmars mål.
Tack för den här gången!!
/ Johan
”Happy pose” at Cable Beach, Western Australia
